I vårt land finns det tusentals som jobbar med att ta hand om våra äldre som byggt upp detta samhälle. Många av de här människorna kommer från en helt annan bakgrund som inte påminner om din eller min. Men vem är egentligen människorna bakom plasthandskar och skyddsmask och hur säkra är deras arbetsförhållanden?
Det är en solig dag den första maj. Jag befinner mig i Limhamn där min cancersjuka mormor får vård i hemmet. Jag vet att hon inte har lång tid kvar men vägrar att förlika mig vid tanken på att världen kommer fortsätta utan mormor i den. När vi sitter i vardagsrummet är det svårt för mig att kommunicera med henne. Mormors demens har nämligen förvärras och det blir allt svårare för henne att prata och komma ihåg.
Men rätt som det är lyser hon upp i ett brett smil och säger någonting i stil med “Min lilla gubbe är du här” fastän jag suttit i samma rum i nästan tre timmar.
När jag satt ensam med mormor ett längre tag så var dagens höjdpunkt när de från hemtjänsten kom. Då kunde jag samtala och snacka av mig. Men jag bevittnade även mormors smil så fort hon fick syn på dem. De var många gånger klädda i ansiktsmask och plasthandskar och de var alltid på bra humör.
En av dem som gav vård var en man som växte upp i Sudan och som heter Saliou men som kallas för Salle av de han lärt känna i Sverige.
Första gången jag träffade honom var jag förvånad över hur bra han var på sitt jobb. Inte bara gick det snabbt när han skulle ge vård utan han pratade med mormor som om de känt varandra hela livet. Hon blev väldigt bekväm i hans närvaro och min känsla var att Salle brydde sig på riktigt. Han hade ett sätt att hantera min mormor som ingen annan av de andra i personalstyrkan hade. Det som överraskade mig var inte hur glad mormor blev av att se honom utan hur glad han blev av att se henne. Det var i just den stunden när jag med mina egna ögon fick uppleva deras interaktion som mina egna tankar började snurra.
Kan det vara så att Salle tänkte på sin egen mormor när han såg min? Var han alltid såhär glad? Och är han född i Sverige?
Den sista frågan skämdes jag över att jag tänkte på. Eftersom jag själv under hela mitt liv fått den frågan och alltid tyckt den varit irrelevant kändes det konstigt att den dök upp i mitt eget huvud, ändå kunde jag inte stoppa mig från att ställa den.
Salle svarade för första gången med en dämpad ton i rösten att han kom från Sudan och då började han genast prata om oroligheterna där nere.
Han sa även att majoriteten av hans familj bodde i Sudan och att han tänker på de äldre i släkten varje gång han gör en insats hos en pensionär.
– När jag pratar med en vårdtagare så känner jag en värme som jag associerar Sudan med.
Jag reagerar framförallt på lyckan i Salles ögon när han har långa utläggningar om sin uppväxt där han pratar om hur rik han blev på kärlek och upplevelser.
– För utomstående hade vi lite men för varandra hade vi allt.
Men det finns även en negativ sida kring det hela som ingen riktigt talar om.
Enligt ny statistik från databasen Kolada visar att äldre med hemtjänst får hjälp av i genomsnitt 16 olika från personalen under en tvåveckorsperiod. Vilket kan leda till otrygghet. När det är en sådan ständig ruljans på personalen får vårdtagarna berätta för de nya om hur de vill ha sin hjälp gång på gång. Sen finns det även en hälsoaspekt som man behöver ta hänsyn till.
– Under pandemin var vi mycket försiktiga med hur många i personalen som gick till samma vårdtagare, det skapade en trygghet för dem både socialt och ur ett hälsoperspektiv. Säger Salle
Vissa kommuner har sämre personalkontinuitet än andra. Enligt tidningen Norran så framkom det att endast 37 procent av dem som har hemtjänst i Skellefteå ger högsta betyg för bemötande,trygghet och förtroende. Men det finns stora skillnader mellan kommunerna. Enligt tidningen Arbetet så får en genomsnittlig hemtjänsttagare träffa 24 olika personer på två veckor. Medan man i Nynäshamn bara får träffa sju. I Skurup står siffran på 16.
Det är siffror som många kan anse vara oroväckande. Det var när jag gjorde min research som jag insåg att inte alla vårdtagare har haft samma goda upplevelser som min mormor. I många fall har det varit tvärtom. Men sedan finns det även personal som råkar illa ut.
Jag träffade Max som har jobbat inom hemtjänsten från och till i över tre år. Till en början när Max hade sina första insatser som det kallas kände han väldigt mycket nervositet. Men det släppte när han fick träffa en av sina första vårdtagare.
– Det gav jättemycket med direktkontakter. Max anser att det har blivit en bransch där fokuset nästan enbart ligger på det praktiska.
– Det är väldigt slitigt och lågavlönat och på möten pratade vi bara om blöjor och dylikt. Max sa även att det ibland kändes som förvaring istället för människor som skulle ut och leva sina liv och bli stimulerade socialt. Det behöver inte vara något extravagant utan Max menar på att man kommer väldigt långt bara på att rita och prata med vårdtagarna.
– Man ger dem blöjor och sätter dem framför en tv och glömmer att vårdtagare också ska leva.
Max är dock hoppfull kring hemtjänstens framtid.
När jag läser statistiken så läser jag att det är de som far illa i branschen och att det är ett missnöje som gror både bland personal och vårdtagare. Men plötsligt sker interaktioner som med min mormor och Salle. Då blir det väldigt tydligt. Allt som krävs är att personalen bryr sig om personerna de tar hand om och ser dem som riktiga människor som har hunnit leva ett helt liv fullt med glädje och sorg. Inte bara ett objekt de måste ta hand om för att utföra ett jobb.
Min mormor var en kärleksfull kvinna och ända in i det sista log hon. Med ännu mer engagerad personal som Max och Saliou och vårdtagare som min mormor så kan det bara bli bra.
Till minne av Eva Viola Wallenberg