Svarta pengar. Regler ur spel. Långt från stjärnglans och miljonkontrakt går snacket om fotbollsklubbarna som vill ta sig till toppen – till varje pris. Försöken att granska fastnar i tystnad, sekretess och förnekande.
Illustration: Ellen Gemback
– Jag får bara känslan: bluff. Det är fejk. Det är inte så enkelt som de får det att framstå, om man inte fuskar.
Eftertrycket hörs i Peters röst när han berättar om sin före detta seriekonkurrent. Han har en ledande position i en svensk amatörfotbollsklubb. När han skulle värva en spelare från rivalen tänkte han att något inte stämde.
Löneförhandlingarna drog ut på tiden. Spelaren hävdade att han tjänat en femsiffrig månadslön i sitt gamla lag. Det hade Peters klubb inte råd med. För att veta vad som gällde hörde han av sig till Svenska fotbollförbundet, som kräver att klubbarna registrerar alla spelare som tjänar över 10 000 kronor om året med ett professionellt kontrakt.
– Då fick jag svaret att han stod registrerad som amatör.
De spelare som tjänar under 10 000 kronor om året räknas som amatörer. Det innebär att föreningen slipper rapportera in hur mycket de betalar.
– Jag blev lite frågande: spelaren har ju själv hävdat att han har tjänat pengar, och avsevärt mycket mer än den här summan?
Förbundet undrade om Peter hade några bevis för sitt påstående. Det hade han inte.
– Enligt honom skrev han aldrig på något kontrakt. Det ska bara ha varit en muntlig överenskommelse och ett handslag. Och har han då spelat utan avtal och tjänat över tio tusen är ju det också ett ganska stort regelbrott.
Enligt Peter blev konsekvensen en form av ekonomisk dopning. Under bordet kunde motståndarklubben betala mer än de andra, och få bättre spelare på köpet.
– Vi slåss för att locka till oss några ungdomar som ska bidra, och så finns det en konkurrent som kan göra så. Då är det inte riktigt lika villkor.
Peter blir tyst i några sekunder.
– Fan, jag blir illa till mods nu, om jag ska vara ärlig.
De senaste tio åren har olika typer av ekonomisk brottslighet i den svenska fotbollens lägre divisioner uppmärksammats allt mer. Avslöjanden har kommit från Övertorneå i norr till Malmö i söder. Svarta löner, matchfixning, människosmuggling, hot: listan kan göras lång över de regelbrott som använts som medel för att ta sin klubb mot högre divisioner.
Fredrik Gårdare vet bättre än de flesta hur läget ser ut. 2016 fick han uppdraget att leda polisens nybildade aktionsgrupp mot idrottsrelaterad brottslighet, som tillsattes för att vända utvecklingen.
– Det finns gott om ekonomisk brottslighet inom fotbollen. Vissa försöker hålla nere de officiella inkomstsiffrorna genom att bjuda på lägenheter, förhandla med svarta pengar och trixa med deklarationer. Det förekommer kriminella nätverk, bidragsfusk med offentliga bidrag, vänskapskorruption, politisk korruption…det finns allt, av alla möjliga varianter.
För den som blir påkommen väntar, förutom en eventuell rättsprocess, tuffa sportsliga konsekvenser.
– Följer man inte det regelverk som finns inom fotbollen kan föreningen i förlängningen komma att uteslutas ur förbundet och stoppas från alla tävlingar, säger Tobias Tibell, som är chefsjurist på Svenska fotbollförbundet.
– Oavsett serietillhörighet har vi bestraffningsregler för ekonomiska oegentligheter. Med vår verktygslåda kan vi tvångsdegradera de här lagen, om det visar sig att man inte uppfyllt skyldigheterna. Och det har vi gjort, vid ett antal tillfällen.
När föreningar tar sig uppåt med ekonomiskt tvivelaktiga metoder ser Fredrik Gårdare hur en av idrottens grundläggande principer slås ut.
– Helt plötsligt kommer det in väldigt mycket pengar, och man kan försörja och betala lite bättre spelare. Då konkurrerar man ut det här med fair play, verkligen. Man dopar sitt eget lag, och sedan går man upp i serierna.
Trots protester från idrottsrörelsen lade polisen ner aktionsgruppen 2021 för att ge resurser till kampen mot det ökade gängvåldet. Fredrik Gårdare sade upp sig efter beslutet.
– Det fanns väldigt mycket mer att jobba med.
Nu, när polisens riktade arbete har försvunnit, ser Fredrik Gårdare med oro på framtiden.
– Det ska vägas mot allting annat, och då hamnar det i kö. Och kanske anses det att brottsmisstanken är så svag att man skriver av det. Risken finns att problemen fortsätter, eller att de till och med ökar.
Hur kan vittnesmål mot en misstänkt fotbollsklubb följas upp? Ett enkelt svar borde vara: följ pengarna. Om Peter har rätt, och något verkligen inte stämmer, borde det synas någonstans bland årsredovisningar och deklarationer.
I föreningens årsredovisning hittas en samlad utgiftspost: ”Löner till tränare, ledare, spelare”. I sig själv säger klumpsumman ingenting. Men om man tittar i de individuella kontrakten? Går siffrorna ihop?
Det går inte att få reda på.
Svenska fotbollförbundet låter meddela att proffskontrakten – de som måste rapporteras in om en spelare tjänar över 10 000 om året – betraktas som affärshemligheter.
Kan Skatteverket hjälpa till? Nja. Privatpersoners ekonomi är strikt sekretessbelagd. Det enda som kan begäras ut är själva beslutet om personens beskattningsnivå, som fattas baserat på de samlade intäkterna. Hur stor del av spelarnas samlade intäkter som lönen från klubben utgör är omöjligt att se.
En som haft närkontakt med fotbollsvärldens brist på öppenhet är Olof Lundh. I många år har han nagelfarit allt från de allsvenska klubbarnas ekonomi till maktspelen i herrlandslaget och valet av Qatar som värdland för fotbolls-VM.
– Att granska idrottsföreningar är svårt, eftersom de har en långtgående rätt att skriva sina egna berättelser. Medan myndigheter måste förhålla sig till offentlighetsprincipen och börsbolag måste kommunicera ut vissa saker är det inte fastslaget hur detaljerade föreningarna behöver vara, säger han.
Och även om alla uppgifter vore offentliga skulle de nog inte säga så mycket när det gäller påstådda pengar under bordet.
– Jag kan tänka mig att man helst betalar kontant för att gömma pengarna och då blir det ännu svårare att bevisa något.
Nyckeln är i stället att få förstahandskällorna – alltså spelarna i laget – att vittna, säger Olof Lundh.
– Men när svarta löner betalas ut bryter två parter mot lagen och då vill ingen av dem berätta om det. Det skapas beroendeförhållanden där man inte vill förlora sin position. Någon måste sätta dit sig själv för att avslöja sanningen – och då blir det svårt att belägga något.
Vad går att skriva om något som ingen vill känna vid?
Nyligen har Fredrik Gårdare på uppdrag av den obundna stiftelsen Tryggare Sverige skrivit en lägesbild som kartlagt brottsligheten och otryggheten inom svensk idrott. Där har den utbredda tystnadskulturen fått ett eget kapitel.
– Steget att öppna upp och prata om problemen blir ännu tuffare och jobbigare inom idrotten än inom andra organisationer. Från brott, otrygghet och utsatthet är det en sådan väldig kontrast till det som idrotten är: glädje, gemenskap, fair play, ideella krafter. I grunden har ju idrotten bara positiva värden, säger han.
Många har något att säga. Ingen vill göra det öppet. Till exempel Tom, som i flera år tränat ett lag i division 2. Av rädsla för att bli läckt vägrar han låta sig bli inspelad under intervjun. Efter vårt möte säger han:
– Det här har aldrig hänt.
Peter har ställt upp först efter löfte om anonymitet. De eventuella konsekvenserna för att vittna offentligt är för kostsamma, menar han.
Någon är rädd att karriären ska förstöras. En annan vill inte bli stämplad som en dålig förlorare. Resultatet av potentiella källors avhopp blir färre uppgifter att arbeta med. Och de uppgifter som faktiskt finns är det ingen av spelarna med direkt insyn i klubben som kan, eller vill, bekräfta.
– Det där är bara skitsnack. Om det går bra för någon brukar andra bli avundsjuka, säger en spelare.
– Jag har alltid skött mitt eget. Jag har aldrig varit intresserad av vad de andra tjänar, säger en annan.
– Vad jag fick i lön är mitt privatliv, säger en tredje.
Om ingenting går att belägga, om ingen vill prata – vad finns då kvar?
Motståndarna. De som känner sig överspelade med ojusta medel men som inget kan bevisa. Som känner att det är lönlöst att försöka göra något åt saken.
Trots sina upplevelser gjorde Peter ingen formell anmälan till förbundet.
– Jag tog spelaren för vad han sa, men jag kan inte säga att jag garanterat vet att det var så. Det fanns ju ingenting att visa dem.
Dessutom säger Peter att han stött på betydligt värre saker under sin tid i de lägre svenska fotbollsserierna. Utländska spelare utan vare sig uppehålls- eller arbetstillstånd. Ännu större svarta löner. Fixande och trixande med utbetalningar och redovisningar, tjänster och gentjänster.
– Nu ska jag vara helt ärlig: jag har haft ett helvete att förklara hur vi jobbar när spelare kommer till oss. De flesta blir förvånade att de inte får pengarna i handen eller på Swish, och att det är skatt på pengarna. Man blir väl lite skadad till slut.
Att anmäla övertrampen ser inte Peter som sin uppgift. Han vet att förbundet har folk som arbetar med avtalsbrott.
– De borde veta hur det ser ut ute i landet på de här nivåerna.
Tom delar Peters bild.
– Alla vet att det finns två löner i den här serien. Det finns den vita lönen, och så finns det den andra.
Även om Peter hade gått vidare med sina vittnesmål tror han inte att en utredning från förbundet hade kommit någonstans.
– Det är ju hela grejen: hur ska de kunna bevisa något som inte syns?
Enligt chefsjuristen Tobias Tibell har Svenska fotbollförbundet svårt att skapa sig en samlad lägesbild.
– Men i någon utsträckning – som för oss är okänd, måste man vara ärlig och säga – kringgår man medvetet regler och bestämmelser.
För att komma åt dem som rundar reglerna hänvisar Tobias Tibell till regelverket som möjliggör tvångsnedflyttning och uteslutning.
– Men vi har nästan tre tusen medlemsföreningar, och det bygger ju på att någon där ute tar tag i saken och informerar oss. Sedan är inte det sagt att det räcker som fullständig bevisning. Men sitter man helt still och inte gör någonting kommer det definitivt inte räcka.
Idrotten bygger på en grundläggande princip: tävling på lika villkor. Men vem bestämmer vilka villkor som gäller i praktiken?
Oavsett vad som är sant fortsätter snacket att gå. Peter har hört fler historier om sina före detta motståndare.
– Det blir ju bara ryktesspridning, men ur logiskt perspektiv tenderar man att tro på det.
Och om man upplever att motståndarna vinner på att fuska, utan att åka fast – finns då risken att fler börjar ta genvägar?
– Jag hoppas att den förening som kanske tror sig veta att konkurrenten håller på med sådant ändå vill göra rätt för sig. Det måste man hoppas på. Annars blir det väldigt mörkt här, säger Tobias Tibell.
Men flera personer vi pratat med tycker att de svarta pengarna är allmänt utbredda i de lägre divisionerna. Tom säger att de underförstått accepteras som en del av spelet.
– Det går inte att göra på något annat sätt om du vill hänga med. Vill du skita i det och spela hederligt? Det är jättefint. Men du kommer åka ur.
Att följa reglerna är inget självklart val. Peter kan förstå dem som inte orkar.
– Den här nivån tar så mycket tid, men ger så lite tillbaka. Ska du vara iväg sex kvällar i veckan på träning och match…det tär på dina privata relationer. Och det betalar knappt någonting. Det är klart att många tar chansen att få lite mer då.
Peter och Tom heter egentligen någonting annat.