Du har säkert lirkat lite med en expedit någon gång för att få lämna tillbaka en vara som det inte var returrätt på. Eller så har du kanske förhandlat med någon slags offentlig institution och fått ett “Okej, vi gör ett undantag för den här gången.”
I så fall har du säkert en känsla av att vad du tycker spelar roll.
Företag vill göra dig nöjd för att du ska komma tillbaka och köpa mer. Myndigheter vill att du ska ha kvar förtroendet för dem. Och i de fall där du inte kan få som du vill förväntar du dig att åtminstone mötas av någon som lyssnar på dina synpunkter och resonerar med dig. Du förväntar dig medmänsklighet.
Men vad händer när företaget du konfronterar inte förlorar någonting på att behandla dig illa? När de tjänar lika mycket oavsett om de har ditt förtroende eller inte?
De senaste veckorna har mer och mer av min tid gått åt till att grotta ner mig i parkeringsjuridik, inkassolagar och domstolsförhandlingar om vägskyltar. Mina efterforskningar har främst kretsat kring ett inkassobolag – en av de största aktörerna som tar på sig det samhällsnyttiga ansvaret att se till att folk betalar sina parkeringsböter.
Bolaget i fråga är illa ansett på internet, med hatgrupper riktade mot sig på Facebook och en överväldigande majoritet 1-stjärniga omdömen på recensionssidor. De kallas bedragare, lurendrejare och kriminella. Folk känner sig hotade och rädda av företagets taktiker.
Många av klagomålen må vara befogade. Jag har pratat med flera personer som enligt egen utsago fått helt felaktiga böter. De har blivit bötfällda på sina egna hyrda parkeringsplatser, på avgiftsfria parkeringar och på otydligt markerade platser. De blir lika hårt utsatta av företagets krav på pengar ändå. När deras argument inte får gehör och kravbreven fortsätter trilla in väljer de ofta att betala för att slippa påtryckningar, något som flera menar är företagets medvetna strategi.
Men majoriteten av klagomålen kommer från personer som har gjort små misstag. Skrivit fel på registreringsnumret. Glömt P-skivan. De efterfrågar inte laglig rättvisa, utan medmänsklighet.
Människor har sysslat med skuldsättning i minst femtusen år, och medmänsklighet har sällan varit ett ledord. Krav på pengar har ofta hängt ihop med våld eller hot om våld. Obetalda skulder kunde orsaka fängelsestraff eller att man blev bunden i slaveri. På senare århundraden har skuldindrivning varit en vanlig inkomstkälla för kriminella med stort våldskapital.
Detta är arvet som dagens byråkratiserade inkassoverksamhet bär på. 1974 introducerades inkassolagen i Sverige, som reglerar vad man får och inte får göra när man kräver folk på sina skulder. Liknande lagar existerar på många platser i världen.
Men även den mer rentvättade versionen av skuldindrivning uppfattas ofta som hotfull.
En brittisk undersökning från 2022 visade att var sjätte vuxen hade upplevt självmordstankar på grund av de ökade levnadskostnaderna. Brev och samtal från skuldindrivare om obetalda räkningar förvärrade den oron. Bland de som låg efter med minst en räkning hade var åttonde försökt ta sitt liv.
Inkassoverksamhet fyller en samhällsfunktion. Det är såklart viktigt att folk betalar sina skulder. Men det finns väldigt lite utrymme för att kräva ut ansvar av ett företag som inte verkar behöva bry sig om sitt allmänna anseende.
Det finns få skäl, förutom medmänsklighet, för ett inkassoföretag att avskriva ärenden, även när det finns sakliga invändningar. Det blir både en påfrestning för personerna som utsätts och en kostnad för samhället när ärendet skickas vidare till kronofogden eller tingsrätten. Jag frågar mig vad det gör med förtroendet för samhället när en parkeringsbot kan ta över ens vardag och ett kravbrev kan få en att överväga självmord.