Ögonen förblir blinda inför det vackra rakt framför näsan. Offentlig konst är som en relation med någon man håller kär. Oljud hörs högst när den inte längre finns där.
Bilen stannar klockan 05:15 i ett av Rosengårds bostadskvarter. Jag ska dokumentera skulpturerna som slutade finnas. Skulpturerna som planerades i takt med att MKB byggde hyresrätter, när det Rosengård som vi ser idag blev till på andra hälften av 60-talet. Skulpturerna Malmö stads Kulturförvaltning inte markerat på deras interaktiva karta, kartan som innefattar hela stadens utbud av offentlig konst.
I Rosengård cirklar fiskmåsar runt skräpet fåglarna dragit ut längs med gatan från containrarna. Boende i höghusen har avskärmat balkongerna med nät för att slippa inkräktande fåglar. En råtta knaprar på matrester under en papperskorg som inte tömts på tillräckligt länge. Luften står still. Ingen människa syns till. Överallt är det tyst och lugnt.
Bryt upp!
Bryt upp!
Denna nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Dikten av Karin Boye är utskuren på skulpturen I rörelse (1973) av Åke Tornblad. Till vänster om dikten har konstnären ristat in teckningen av Michelangelos, Den vitruvianske mannen (1492). Till teckningen hörLeonardo da Vincis anteckningar i spegelvänd skrift. Skulpturen står på Rosengårdsskolans skolgård.
Den offentliga skulpturen och ett monument har olika funktioner. Skulpturen samexisterar med sin miljö medan ett monument framförallt ska få oss att minnas.
Kartan över offentlig konst på Malmö Stads hemsida är fylld av svarta prickar på området över innerstaden. Utanför stadskärnan blir kartans svarta prickar genast glesare. Ida hissar upp Emil för att visa honom världen (2009) av Björn Carnemalm välkomnar passerande på Amiralsgatan i korsningen med Västra Kattarpsvägen. En av de få som syns på kartan över Malmös stads offentliga konst i Rosengård.
Graviterande Element (1969) av Bertil Gadö står 50 meter bort. Trots det finns ingen markering på kartan. Birgitta Stenberg Hulténs och CO Hultén, Stad i lek (1966) på Bennets väg är större än mitt hus. Längre bort på samma väg står Sfäriskt Monument (1969) av Bertil Gadö. Figurer i Rosengård (1968) av Berto Marklund trycker sig upp genom gräsmattan mellan bostadshus. Jan Harry Perssons Kropp (1968) står utanför MKB kontoret. Från hans skulptur Trio (1968) syns bara dess fundament. Ingen av dessa skulpturer har en svart prick på Malmö stads karta över offentlig konst. Anledningen är att skulpturerna följt med ett fastighetsköp då Malmö stad sålde av områden i Rosengård privat utan klausul om ägandeansvar. Skulpturerna staden en gång investerat i upphörde då att vara en del av stadens konst och vårt allmänna kulturarv.
Vardag flagnar utan underhåll. 2017 köpte det privata bostadsbolaget Rosengårds Fastighets AB 1 660 lägenheter av MKB och tog över förvaltandet av konsten på deras område, men glömskan över skulpturerna har pågått längre än så. En färdigskriven offert för restauration av skulpturerna i Rosengård, som kan användas som underlag för bidragsansökan, ligger på Malmö Stads Kulturförvaltning sedan hösten. Ännu har varken återkoppling eller restauration skett. När ett privat fastighetsbolag köper upp kommunala områden med offentlig konst kan konsten när som helst skyfflas bort utan kontroll. Det finns heller inget statligt ansvar för underhåll. Bredvid byråkrati vittrar en bit av svenskt kulturarv bort.
På Fondation Jean Arp i Paris får man handskar utdelade i entrén. I trädgården får museibesökarna klämma och känna på konstnärens skulpturer, utan en arg vakt som säger att människan i fråga ska backa eller att ett alarmerande pip tjuter. Privilegiet med en offentlig skulptur är att den saknar tydliga restriktioner. Alla människor har rätt att vara med den, precis så som man väljer.
Lövestad Skulpturpark borde vara ett allmän känt landmärke, även om kvinnan som driver butik i byn på min fråga om vägbeskrivning svarar:
–Jasså, de där fula skulpturerna? Slösa inte tid. Åk till Hallsbergs stenar istället. Där har de riktiga skulpturer.
Utanför stadshuset i Hässleholm skjuter ett spjut upp i himlen Kosmisk Strålning (1997) av Bertil Englert. Staffan Nihléns skulptur, Mänsklig återbörds varsamhet (1990) – fick mina händer att vilja känna formerna på samma vis som i Hans Jean Arps trädgård. Skulpturen är så väl placerad i det offentliga rummet, att ögonen först var tvungna att bo utomlands under många år för att senare se det vackra som alltid funnits.
Schweizaren André Ramseyers skulpturer är utpytsade över hela Neuchâtel där han levde och arbetade. Han var väl som Isamu Noguchi och ville spara det bästa hemma. Noguchi behöll sina mest fulländade skulpturer i ateljén på ön Shikoku i södra Japan, för att sedan skapa nya identiska skulpturer till köpare.
I St. Ives står en Barbara Hepworth-skulptur dold vid ingången till ett helt vanligt lägenhetshus.
Kritiken emot offentlig konst i Sverige är ofta; ”ska våra skattepengar gå till det här skräpet när pengarna kunde gå till något mer värdefullt som sjukvård”. 2022 kostade hela verksamheten för Hälsa-, vård- och omsorgsförvaltningen i Malmö stad över 3,3 miljarder, samtidigt som Kulturförvaltningen i Malmö stad inte hade kostnader för ny offentlig konst utan bara små utlägg för underhåll.
Det som tilltalar ögonen förändras ständigt. Offentlig konst är demokratisk och skapar en dialog oberoende av social status. Den är till för alla. Kultur är en av pelarna inom yttrandefrihet. Inte bara i Sverige, utan globalt. Kultur är något av det första som tystas i en auktoritär stat. Ett kapitel ur Medborgarboken(1960) tillägnas helt, ”Ungdomen och Kulturen”,
”De flesta unga människor kanske inte är vad man kallar kulturintresserade. Det delar de säkert i lika hög grad med äldre personer. Det är i och för sig inte märkvärdigt. Folk kan ha olika intressen här i världen. Det man inte är intresserad av ena gången, kanske man får upp ögonen för någon annan gång”.
Medborgarboken delades ut som myndighetsgåva mellan 1949 och 1966 i Sverige, för att ge alla nyss blivna myndiga ”ansvaret för sina handlingar och bemyndigas göra sin insats i samhället på jämställd fot med alla andra vuxna medborgare”. Boken belyser människors samexistens, bredvid information om folkrörelser och deras betydelse för svensk demokrati. Underförstått i texten finns en ödmjukhet inför att livet inte är lätt, men att det finns saker vi som vuxna behöver veta för att inse behovet av vår delaktighet i samhället. Som en sträng förälder, fast allt föräldern egentligen vill är att du ska ha det bra och lyckas med det du tar dig an.
Enprocentregeln infördes i Sverige 1937, efter en statlig utredning om hur konstnärer kunde få vidgade arbetsmöjligheter i samhället. En procent av den totala byggkostnaden för ny-, om- och tillbyggnader genomförd av staten, regioner och kommuner skulle gå till konstnärlig gestaltning av det offentliga rummet. Från 1962 till 1996 betalades ett statligt stöd ut, specifikt till konst i bostadsområden. Idag är enprocentregeln endast en rekommendation. I en rapport från Statens konstråd (2021) använde sig 41 procent av Sveriges 290 kommuner av enprocentregeln. Enprocentregeln finns inte som rekommendation när privata bostadsaktörer bygger på statlig eller kommunal mark.
Norra Djurgårdsstaden i Stockholm och Rosengård i Malmö är två områden skapade från grunden där offentlig konst planerats in bland bostäder. 50 år av bostadsplanering skiljer dem åt. Norra Djurgårdsstaden är till 75 procent uppbyggt av privata bostadsaktörer medan det i Rosengård var 25 procent.
I Norra Djurgårdsstaden är snittlönen 29 procent högre än medel i Sverige. I Rosengård är lönen 54 procent lägre än genomsnittet i Sverige. 22 600 kronor per månad, innan skatt, skiljer dem åt. Snittpriset per kvadratmeter för bostaden är 110 248 kronor i Norra Djurgårdsstaden medan i Rosengård är kostar bostaden 12 454 kronor per kvadratmeter. I Norra Djurgårdsstaden går bostadspriserna ofta upp med 45 procent vid en försäljning, men i Rosengård minskar istället utgångspriserna med 1,74 procent.
Rosengård är annorlunda jämfört med bostadsområdet på Norra Djurgårdsstaden, där den schweiziska arkitektbyrån Herzog & de Meuron skulle byggt bostäder bredvid det gamla Gasverket, fem minuters promenad från Jockum Nordströms skulptur om vardagens hjältar. Stockholm Stad och den privata bostadsaktören kom inte överens om ekonomiskt ansvar för marksaneringen. Istället har det norska bostadsföretaget OBOS tagit över projektet. I Gasklocka 2, precis bredvid, investerar Stockholm stad i en ny kulturscen. Enligt deras hemsida förväntas projektet locka besökare även utanför landets gränser.
Över gångbanan invid Husarviken står Jockum Nordströms offentliga skulptur Triumfbåge för halta som nyligen invigdes på Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. Skulpturen är finansierad av Stockholm Stad genom enprocentregeln. Skulpturen beskrivs som en hyllning till vardagen, dess hjältar och till det vackra i det oansenliga. Tändsticksaskar är vingligt staplade ovanpå varandra. Ovansidan är bara till för fåglar eller de som köpt en bostadsrätt tillräckligt högt upp. Inristat på toppen syns delar av en läcker kvinnokropp ovanför en man med hängig snopp som droppar. Det är kanske för obskyrt för den svenska vardagsmänniskan.
Då Rosengård i Malmö planerades på 60-talet, var de offentliga skulpturernas uppgift att få ögat att löpa genom skulpturerna, med en vision om att öka människors vardaglig stimulans för både små och stora i det offentliga rummet. På samma vis står Jockum Nordströms skulptur med möjlighet för människan att interagera. Skillnaden är att när Rosengård planerades, arbetade konstnärerna tillsammans med arkitekterna för att placera och skapa skulpturerna så att de gav mening i miljön. Jockum Nordströms skulptur planerades in efteråt. En konstkurator var involverad tillsammans med Stockholm Konst. Triumfbåge för halta lever ändå med husen och är ett bra exempel på ny offentlig konst i bostadsområden, men konstnären var inte med i fasen då området ritades på samma vis som förr. Konstnären var tvungen att anpassa visionen till en existerande miljö istället för att tillsammans med en arkitekt gemensamt skapa den offentliga miljön för människan.
På 60-talet var det dyrt att bo i de jämförelsevis exklusiva lägenheterna på Rosengård. Med åren byggde MKB ambitiöst bort bostadsbristen, där offentlig konst planerades med hjälp av enprocentregeln samt det statliga stödet. Människors inkomster höjdes med tiden. De som hade råd flyttade hellre till radhus eller villa. Lägenheterna lämnades tomma. Demografin förändrades. Medierna skapade en självuppfyllande profetia. Rosengård blev en obehaglig plats.
I statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ 2022) hade Malmö Öster, polisens distrikt där Rosengård ingår, knappt 12 anmälda brott per 100 invånare. På Östermalm i Stockholm, det distrikt Norra Djurgårdsstadens tillhör var motsvarande siffra 16 anmälda brott per 100 invånare.
Malmö Stads Kulturförvaltning har sedan nyligen en ny strategi när det kommer till offentlig konst. På senare år har det inte funnits en tydligt egen budget. Det ska förändras. Den permanenta offentliga konsten kommer finnas kvar och nya verk kommer installeras, men en del av budgeten riktas mot temporär ”pop-up”-konst för att väcka staden och på så sätt skapa en annan form av interaktion mellan invånare och besökare. Verket, Hela staden är ett monument (2022-2023), är ett exempel som lever en viss tid för att sedan försvinna. Malmö Stads Kulturförvaltning menar att detta är ett sätt att förbli relevant i tiden.
Kultur är inte bara konst. I Medborgarboken (1960) beskrivs kulturens nutida och då pågående bekymmer:
”Det kan inte hjälpas att ordet kultur låter lite högtidligt, tråkigt, ibland en smula förnämt.……Kultur vilar på årtusenden av mänsklig verksamhet. Samhällsskick, teknik, religion, andlig odling, språk och allt annat i vår mänskliga värld till kultur, staden, naturen och dess tillgångar, åkrar som odlas, bergen och malmen som är i människans tjänst bidrar till vår kultur. När man talar om kultur idag hänvisar man, och begränsar det ofta till kulturdebatt eller kultursidor i en tidning. Då menar man oftast bara delen andlig odling.……Kulturens frågor mår inte väl av att ständigt placeras på piedestal, skilda från allt annat i samhället. Den tekniska utvecklingen, det produktiva näringslivet, och det demokratiska samhällsskicket är minst lika viktiga och oundgängliga förutsättningar för vår tillvaro som kulturen”.
Som lösning för att höja statusen och vardagliga värdet på den offentliga konsten sa en meriterad man inom konstbranschen:
–Det brukar inte vara recensioner eller ”kunniga synpunkter” på offentlig konst utan allt handlar väl mer om att folk bråkar om det ett tag.
Mina händer vet inte hur de bygger en bil. Jag är varken mekaniker eller robot. Däremot kan mina ögon kan se skillnad på både hantverk och fart. Komponenterna till en Volvo får aldrig en Ferrari att köra någon vart.
Offentlig konst och kulturarv behöver bevaras, med hjälp av de som kan, för att hålla folkets diskussion vid liv.
Copyright text och foto: Josefine Forsberg